Skolprogram på hembygdsmuseum

Maria Ekqvist

Efter att ha jobbat två säsonger som sommarguide vid Pargas Hembygdsmuseum blev jag erbjuden att jobba kvar några timmar per vecka under hösten och hålla skolprogram för skolbarnen i närområdet. Både innan jag började och nu efteråt tänker jag på projektet, där jag träffade ca 230 barn från 16 olika klasser, som både svårt och roligt och spännande.

 

När jag började förbereda projektet tycker jag att jag hade två stora fördelar. Dels hade museet gjort många olika saker med barngrupper förut och det fanns både rekvisitabank och erfarenheter att utnyttja och dessutom ett etablerat samarbete med skolorna. Dessutom tror jag att det kan vara bra att få börja just med skolgrupper, som är etablerade grupper vana att vara tillsammans, består av ungefär jämngamla barn och dessutom har en bekant ledare med sig. Även om också alla skolklasser är olika så finns det också vissa ramar man kan utgå ifrån och jobba enligt.

Vi beslöt att inrikta oss på de mellanstora skol­barnen och erbjuda ett program för 3-4 klass och ett för 5-6 klass. Eftersom museet regelbundet ordnar program av olika slag skulle ändå andra barn få sin chans vid ett annat tillfälle och det är lättare att försöka skapa en helhet som verkligen intresserar de flesta om man kan ta hänsyn till att skolbarn i olika ålder trots allt är väldigt olika. Dessutom kan museet på det sättet hålla en viss koll på när man erbjudit vilket program till vilka barn och återanvända ett liknande koncept med några års mellanrum.

Elever i 3-4 klass från Sunnanberg. Foto: PHM.

Det vi beslöt att jag skulle göra denna gång var att för de yngre barnen i 3-4 klass ordna ett besök i museets Rundila-stuga där vi skulle använda stugköket och den lilla skolsalen i gammal stil. Skolsalen är tyvärr inte tillräckligt stor för att rymma en hel skolklass och därför kan man inte riktigt tänka sig att bara ordna en gammaldags skoldag där. För att praktiskt fungera för de besökande skolorna behöver ju programmet byggas upp så att vi kan ta emot en hel klass – upp till sådär 25 elever – samtidigt och erbjuda program för ungefär en lektion eller möjligen en dubbeltimme.

Lösningen för mig blev att jag beslöt att göra ett tvådelat program, där halva klassen kunde vara med mig i skolsalen och bekanta sig med hur man skrev och läste i skolan förr i tiden medan andra halvan av klassen fick vara i stugans kök och tillverka egna penntorkare för bläckpennor av gamla tygbitar. Lärarna fick handleda barngruppen ute i köket, medan jag tog hand om programmet i skolsalen. Det var naturligtvis inte helt idealiskt, inte minst eftersom man aldrig riktigt vet hurudan den lärare som följer med klassen är, men för det mesta fungerade det bra och jag såg också till att informera om arrangemanget redan då jag tog emot klassens anmälningar. Ändå var det naturligtvis trevligt då jag hade några små klasser där hela gruppen kunde vara tillsammans hela tiden. Det är ju också svårt att tidsmässigt få det att fun­gera med två olika program och med att sedan byta plats på grupperna – även om också det faktiskt fungerade över förväntan med nästan alla mina klasser.

I skolsalen. Jag klädde mig i ”gammaldags”stil, men eleverna fick vara sig själva. Foto: PHM.

Genom att jag också försökte samla hela klasserna för lite gemensam info innan och efter programmet tror jag ändå att de flesta fick ganska bra med information om vad vi gjorde och varför. Så mycket mer än en känsla för att saker kan göras på många sätt och att historia kan vara spännande att utforska tror jag inte heller att det är realistiskt att sträva till att försöka förmedla vid ett kort skolbesök. Jag tycker att det viktigaste är att eleverna trivs och får möjlighet att uppleva saker i museimiljön på ett sätt som de verkligen kan lära sig något av och som samtidigt inte äventyrar museets samlingar, som ju också bör skyddas för framtiden även om man arbetar för att finna nya sätt att utnyttja dem mångsidigt.

Jag var ju främst tillsammans med de grupper som var i klassrummet och där ägnade vi oss åt att läsa en text skriven med frakturstil kopierad ut en läsebok från slutet av 1800-talet och en skoluppsats skriven med skrivstil och bläckpenna på 1920-talet. Faktiskt visade sig skrivstil vara ett helt främmande begrepp för en stor del av barnen och att läsa en mening i uppsatsen var en riktig utmaning för många, även om jag försökt välja en uppsats skriven med riktigt tydlig handstil. Att själv prova att skriva med bläck var också något nytt för många och jag tror att en av de största aha-upplevelserna faktiskt var att det helt enkelt inte gick att sudda...

 

Elever från Sunnanberg skriver. Foto PHM.

En del hade lite svårt att komma igång, men de flesta blev varma i kläderna då jag bett dem skriva sitt namn och dagens datum och fort­satte sedan på egen hand med att t.ex. testa gammaldags bokstäver.

Vi provade också att skriva på grif­feltavlor som torkades med hartass, men det var det faktiskt betydligt fler som verkade ha gjort förut och många berättade också att de hade varit med om en gammaldags skol­dag i någon form tidigare och var bekanta med t.ex. begreppet skamvrå, att stiga upp då man svarar osv.  Jag tror att det också därför var ett riktigt lyckat grepp att inte den här gången spela teater och verkligen iscensätta en gammal skollektion. Istället gav jag alla klasser åtminstone lite tid att ställa frågor och dis­kutera kring hur länge sen saker var, vad som kunde se annorlunda ut i skolan idag och också hur språk och bokstäver kunnat se olika ut i olika tid.

Elever i årskurs 3-4 har ju inte ännu börjat med historia som ämne. Men många lärare verkade tycka att det här programmet pas­sade bra att integrera i undervisningen som ett slags förberedelse för historieundervisningen i årskurs fem. Jag försökte också medvetet att inte bara ha historia med barnen utan också lite modersmål på museum.  Många av barnen verkade också uppskatta att de fick ta med sig pappret de skrivit med bläck på och sin penntorkare då de lämnade museet. Jag tror att det här med att få visa hemma vad man gjort i skolan fortfarande var viktigt för många i åldersgruppen.

Som så ofta var det saker som kan före­falla väldigt enkla som fungerade bra och väckte intresse – grupperna fick t.ex. pröva att lyfta ämbar med ok, mäta hur många steg långt huset var och räkna ut hur många dagars resa det kunde vara till Helsingfors för den som skulle gå till fots eller åka hästskjuts hela vägen. Vi använde också gamla redskap såsom besman och balansvåg och så lät jag eleverna räkna t.ex. hur många potatisar som får rum i en kappe, hur många lökar det är i en skock och hur mycket ett tjog ägg är.

Elever från Skräbböle väger ärtstrutar. Foto: PHM

Speciellt programmet för de äldre barnen krävde rätt mycket av mig som ledare.  Även om jag försökt skriva tydliga och korta instruktioner till alla uppgifter och klassernas lärare också hjälpte till bra var det svårt att hinna med överallt. För att köra in ett likande program behöver man nog se till att börja med smågrupper (som jag också hade turen att kunna göra) eller att ha en extra person från museets sida med de första gångerna.

Eftersom skolklasser alltid är olika hade jag också lite extraprogram, som inte alls alltid be­hövdes, förberett. Med de äldre eleverna fungerade det enligt mig riktigt bra att göra så att alla kunde välja lite vad de var mest intresserade av att göra och om de t.ex. hellre gjorde lite fler räkneuppgifter eller hellre mer praktiska saker. Sedan avslutade jag alla besök med att samla klassen och gå igenom vad alla gjort – det tycker jag var ett bra sätt att ändå göra alla lite bekanta också med det de kanske inte själva provat på.

Det som ofta var överraskande svårt var att dela upp klasserna i grupper utan att det tog lång tid och onödigt mycket av elevernas uppmärksamhet. Därför valde jag småningom att be lä­rarna göra det redan innan klasserna kom till museet. Jag valde också från början medvetet att inte ha ett material för klasserna att bekanta sig med på förhand. Dels skulle det ha krävt mer förberedelsetid från min sida än vad jag egentligen hade innan de första pro­grammen körde igång, men dessutom försätter det lätt klasserna i en ganska ojämlik situation. Nu kunde jag utgå från att börja på samma grundnivå med alla grupper, istället för att först försöka ta reda på vilken information de redan fått. Däremot insåg jag efter hand att många lärare ville ha ett material att återknyta till efter besöket och därför fick nästan alla klasser som var i skolsalen med sig ett klassexemplar av de texter vi bekantade oss med. Jag gjorde också en version av 5-6 klassens program som jag sedan skickade till flera av lärarna per e-post, så att de kunde diskutera vidare i klassen efter museibesöket.

Det är nog också viktigt, tycker jag, att inte vara alltför fokuserad på att genomföra program­met såsom man tänkt utan att försöka se gruppen och ge utrymme för att låta dem påverka upple­velsen. Inte så att allt spårar ur, men så att besökarna får känna sig sedda och delaktiga och tagna på allvar vare sig de är vuxna eller barn. Jag är nog ingen skådespelerska i första hand,  men även barngrupper går att prata med och berätta för, man måste bara anpassa hur och vad man ska tala om till den grupp man har med sig. Barn är också olika personligheter och be­höver erbjudas olika sätt att t.ex. bygga upp ett intresse för sin historia. Jag tror det viktigaste är att göra det svårt att göra fel och känna sig misslyckad – t.ex. genom att faktiskt ta bort mycket av det man inte vill att besökarna ska röra vid ur interiörerna - och att verkligen fundera på vad man ska visa och berätta för att göra det lätt för grupperna att fokusera på och upp­täcka just det man ville visa dem.

Författare arbetade som en projektansvarig i Pargas Hembygdsmuseum.